Tillbaka till 1942
Vare sig man läser Mo Yan, Yan Lianke, Yu Hua eller Liu Zhenyun så brukar det alltid sluta likadant, att man efter läsningen slås av en extrem nedslagenhet. Berättelserna är ofta svåra att greppa, kan de verkligen vara baserade på sanna historier frågar man sig? Sen googlar man händelsen och får veta att jovisst, det har faktiskt hänt på riktigt och man skakar lätt på huvudet av häpenhet. Essän “Tillbaka till 1942” av Liu Zhenyun handlar om svältkatastrofen som (framförallt) drabbade provinsen Henan i centrala Kina mellan åren 1942 och 1943. Det är uppskattat att mellan två till tre miljoner människor dog p.g.a. svält eller sjukdom under den här tiden och att ca. fyra miljoner människor var tvungna att fly och lämna sina hem. För att överleva kunde människor gå till extrema längder, som t.ex. sälja sina egna barn, ta till kannibalism, prostituera sig eller äta giftiga växter. Det mest frustrerande med att läsa denna essä är såklart vetskapen om att katastrofen hade kunnat vara betydligt mindre omfattande om regeringen och generalissimus Chiang Kai-shek hade agerat tidigare. Kriget och politiken prioriterades dock, det var oroliga tider och vad gjorde det egentligen om två eller tre miljoner kineser dog i sammanhanget? Det var först när svälten uppmärksammades utrikes som man faktiskt agerade, men dessa aktioner och insatser kantades även de av fruktansvärda brister och när hjälpen kom var det redan för sent för miljontals stackars bönder. Boken innehåller även novellen “Överhuvuden” som handlar om skiftande ledarskap i en liten kinesisk by. Novellen sträcker sig över flera generationer och även här får vi en liten glimt av svältåren i Hennes faktiskt.
Essän vill såklart påminna oss om en katastrof som sedan länge har hamnat i glömska, en katastrof vars offer som upplevde den har hunnit förtränga och ogärna vill bli påminda om. Essän är skriven med en satirisk ton, något jag uppskattade mycket i hans roman “Processen”, men som inte alls känns nödvändigt här. Allvaret förskingras något och ibland känns det repetitivt med de kängor som delas ut. Jag tyckte trots det att “Tillbaka till 1942” är en riktigt bra text och som vanligt blev det några vändor på Wikipedia under läsningens gång för att bekräfta att det jag läst verkligen stämde. Även novellen var en angenäm liten text, men troligtvis inget jag kommer att minnas i framtiden.
Liu Zhenyun – Tillbaka till 1942 – 153 sidor – Bokförlaget Wanzhi
Umelitt 